Den här historien börjar väl i Sollentuna på 60-talet, men så långt tillbaka i tiden tänker jag inte gå. Den ljuva tiden, med en TV-kanal, svartvita bilder, då taxibilar fortfarande kallades droskor och hippierörelsen belägrade sig på stora gräsytor under ett moln av hampa- och cannabisrök, tjock som dimman vid slaget vid Lützen, Pelé spelade fortfarande fotboll och Sovjetunionen triumferade i det kalla kriget bakom järnridån, Kennedy och Martin Luther King blev föremål för galningars verk. Beatles var stora och blöjorna hette Sellstoff (eller något liknande). Vi visste då inte om den annalkande Oljekrisen i början på 70-talet eller det numera omtalade Norrmalmstorgsdramat. Polisen såg fortfarande ut som Kling och Klang.
Nej, vi börjar år 2001. I 40-årspresent mottog jag, av ett antal vänner, ett presentkort för inköp av längdskidor, stavar och pjäxor. Dessutom erhöll jag en startplats i Vasaloppet 2002. Min kroppsvikt var vid denna tidpunkt ca 87 kg och konditionen räckte hjälpligt till veteran-fotboll och innebandy i gärdsgårdsserien. Jag hade aldrig sprungit längre än 8 km i en följd. Presenten var inte helt oväntad. Jag hade under några år mumlat inför kompisarna att vi kanske skulle satsa på att göra en Svensk Klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet). Hösten 2001 påbörjade jag min barmarksträning. Jag minns speciellt ett tillfälle, ett stort ögonblick i min mediokra idrottskarriär. En höstkväll i oktober hade jag lyckats, på något mirakulöst sätt, att ta mig runt Albyspårets (i Tyresö) 4 km-slinga två gånger utan att stanna. Rosig om kinderna och dyngsur av svett körde jag hem. På darrande ben öppnade jag ytterdörren och klev rätt in i fruns Gourmetkväll (något hon och hennes väninnor pysslat med sedan tiden på Kammarrätten). Allas blickar vändes mot mig och någon underbar gäst frågade mig, hur långt jag sprungit? Tiden stannade, strålkastarna tändes, microfonen sträcktes över och publiken satt i andlös tystnad. ÅTTA KILOMETER! Efter bara någon sekund, när det sjunkit in hos de sex middagsgästerna och min fru, gick det en suck genom kvinnornas strupar. I ett töcken av stjärnglans hörde jag någon av gästerna upprepa de två makalösa orden ”åtta kilometer”.
Nästa starka minne jag har av mitt nya liv hänför sig till mitt första försök att åka längdskidor. Jag hade för dagen min läromästare Olis till hjälp och snön låg decimeterdjup ute på Ågesta Golfbana. Dock tror jag inte solen sken. På golfbanan fanns det några olika spår uppdragna, ett som var på 5 km. Olis kastade sig vant i väg och jag började så sakteliga hasa efter. Mina skidor lämnade aldrig snön utan löpte med hela undersidan fram och åter i det dragna spåret. Jag klagade på dåligt fäste. Olis upplyste mig om att jag måste trampa ner pjäxan mot skidan, som att gå upp på tå, för att jag ska komma åt fästet. Samtidigt skulle jag utföra någon löjlig rörelse med rumpan. Hur jag såg ut vet jag inte, men kan föreställa mig. Däremot minns jag hur jag kände mig. Syret tog slut, tinningarna pulserade, hjärtat bankade och 5 km kändes som en evighet. Efter ett varv var jag så färdig att jag såg stjärnor, utan glans. Olis har i efterhand sagt att han aldrig trodde att det skulle gå att få mig mellan Sälen och Mora på skidor. Det innebar 17 varv till på Ågestas 5 km-slinga.
År 2002 åkte jag mitt första vasalopp, av f.n. fyra st., iförd en röd dräkt som tillsammans med min kropp kom att framkalla smeknamnet ”Korven”. Det tog mig drygt 9 timmar att åka Sälen – Mora på skidor. Till mitt försvar kan sägas att jag var krasslig. Några år senare kom jag att åka mitt hittills snabbaste lopp, på 6.38.
År 2002 fullgjorde jag också min första, av f.n. två, Svensk Klassiker. Det kändes stort för en man som tidigare tillbringat så mycket tid i ostbågspåsen.
Alltefter åren har gått har våra tävlingar och utmaningar förnyats och förändrats. Jag har sprungit fjäll-OL som det året innebar tre dagars fjällorientering kring Ramundberget. Dagsetapperna låg på ca 25-26 km och det var mitt i sommaren och drygt. Jag har cyklat åtskilliga tävlingar, sprungit ett antal maror, ultralopp, ultraorientering på sex timmar, deltagit i en MTB-tävling som höll på att kosta mig livet och inte minst genomfört två Ironman (i Kalmar).
År 2006 var början på nästa steg i den nya utveckling av mitt liv som påbörjades 2001. Jag och Olis genomförde 2005 Salas Silverman (en halv Ironman) och hade därefter pratat några gånger om att kanske försöka oss på en Ironman, men alltid avfärdat det med att det är för tufft och kräver en omänsklig träningsinsats. Jag kunde dock inte släppa min pojkdröm. Jag minns fortfarande när jag för första gången såg en målgång i Triathlon. Det var Ironman på Hawaii, och Sportnytt visade målgången. Vi var ett gäng tonårspojkar som såg inslaget och enades om att de som genomförde en sådan tävling var så nära man kunde komma den Stålman jag bara något år tidigare läste varje månadsnummer av. Under våren 2006 började min hjärna älta utmaningen. Jag började söka på nätet och fann slutligen en svensk Stålman, Jonas Colting. Han hade t.o.m. lagt ut träningsupplägg för en Ironman för sådana som jag som var hyfsat tränade och som eventuellt skulle kunna rå på en sådan tävling. Självklart under förutsättningen att jag var villig att underkasta mig en träningsmängd jag aldrig tidigare varit i närheten av. Under sommaren 2006 under en båtluff i Grekland med familjen satt jag med Coltings träningsupplägg, en penna och ett kollegieblock. Jag började skriva ner varje vecka, varje pass och tidsåtgång. När jag efter tre veckor var klar med detta återstod bara att skriva in det i datorn hemma. Herregud! Är det möjligt att träna så mycket? Orkar jag upp ur sängen på morgnarna? Frun såg schemat och blev orolig för den annalkande hjärtinfarkten. Jag började följa schemat. Två pass om dagen under vardagar och två långa helgpass. Mina vänner runt omkring mig, förutom Olis som själv börjat köra, visste nu att jag hade förlorat det sista av förnuft. Dagarna, veckorna och månaderna gick och det kröp allt närmare tävlingsdag. Så många dagar, kvällar och nätter jag av fasa sett fram mot dagen D. Vid flera tillfällen inför tävlingen var jag övertygad om att jag aldrig skulle klara det. Den 28 juli 2007, kl 20.32 i Kalmar passerade jag mållinjen som en Ironman. Det var ett av de absolut största ögonblicken i mitt liv! Det var en så stor seger över mina föreställningar om mig själv och de gränser jag tidigare satt upp. Efter denna målgång insåg jag att det i princip inte finns några gränser för vad du som människa kan åstadkomma. Det behöver inte enbart röra sig om idrott.
År 2008 genomförde jag min andra Ironman i Kalmar och redan nu hade en ny tanke börjat gro. Att göra något ännu jävligare! Jag bestämde mig relativt snart efter Kalmaräventyret för att jag skulle ställa upp i en Dubbel-Ironman i Österrike den 30-31 maj 2009. Jag hade inspirerats av Kari Martens, som jag för första gången träffade på Coltings Camp i juni 2008. Kari skulle genomföra en Deca, 10 Ironman, i Mexico. Jag kom att följa honom Online under en dryg vecka. Nu är jag med i samma nystartade förening, Team Ultra Triathlon, som honom. Dessutom är jag invald i styrelsen för föreningen. I augusti blir det återigen Kalmar. Då hoppas jag innerligt att Gisse får känna den känsla jag kände 2007.
Denna korta historieskrivning är lyckligtvis bara början på resten av en mycket lång resa.
Kämpa!
Stefan
