Människan har väl så länge vi kan blicka bakåt på olika sätt mätt sina prestationer i förhållande till andra likasinnade. Jag har också mätt mina prestationer med andra, om än jag på senare tid i stor utsträckning förlorat det intresset. Jag föredrar att utmana mig själv. Jag är alltid lojal mot mig själv, blir alltid glad åt mina framsteg, utan avundsjuka. Jag slipper fundera över vad andra gör för resultat. Jag gläds åt andras framgångar, och förlorar lika glatt, så länge jag besegrat mig själv och mina föreställningar.

De flesta av oss har en bestämd uppfattning om hur mycket vi klarar och sannolikt stämmer den uppfattningen mycket illa med sanningen. När jag berättar vad jag gör så blir svaren ofta: - ”Jag blir trött bara av att lyssna!” - ”Jag skulle aldrig klara det!” eller - ”Hur orkar du?”

För en s.k. ”vanlig” människa är en Ironman något fullständigt obegripligt. Jag var själv vanlig i det avseendet före 2001. Att simma 3 860 m, för att sedan växla till cykling under 180 km och avsluta med löpning om 42 195 m (ett maraton) är något som genomförs av konstiga och outtröttliga människor. För de flesta ”vanliga” människor är en av de tre grenarna tillräcklig för att de ska backa. Enligt min uppfattning är en Ironman en prestation som är ok! Brister jag i ödmjukhet? De flesta som genomför en sådan lång tävling besitter egenskaper som många ”vanliga” människor saknar eller inte anser är viktiga, alternativt praktiserar i andra forum. Oavsett hur det står till med den saken, så anser jag att den som genomfört en Ironman har visat exempel på en del egenskaper som jag som arbetsgivare skulle värdesätta. De flesta människor i Sverige kommer aldrig att genomföra en Ironman, det kan bero på att de saknar de egenskaper som krävs, de saknar intresset eller att de kan lida av en sjukdom eller skada som hindrar dem att försöka. I nuläget har ca 0,17 promille (ca 1 500 st) av Sveriges befolkning genomfört en Ironman-tävling. I vår ska jag försöka mig på en dubbel Ironman i Österrike. Jag tror att endast tre eller fyra svenskar tidigare har genomfört något som är längre än en Ironman. Det är stort! Att jag flyttar mina gränser alltså! Det är stort. Om jag klarar den dubbla så beror det på att jag förberett mig för att klara den. Varför en dubbel frågar flera av mina vänner? Varför inte, frågar jag? Om alla vetenskapsmän gett upp tidigt, så hade vi säkert fortfarande dött som flugor av mässlingen. Nu har du forskat lagom länge!

Är det stort att kunna köra bil efter ca 700 tim av träning, att genomgå juristutbildningen efter 4,5 års studier, att tala ett främmande språk efter tio år av studier? Nej, inte speciellt stort. Är det stort att genomföra en Ironman-tävling efter flera års träning? Det stora ligger i, enligt mig, att sätta sig och planera för något så krävande, att varje dag, oavsett väder och vind, träna för tävlingen, att avstå, vad andra kallar nöjen, som att dricka sig berusad, äta pizza och ostbågar, slappa och låta sanden rinna mellan tårna. Det är fullt möjligt att dricka sig berusad med jämna mellanrum, äta halvtaskig kost, småslarva med träningen och vara fullständigt inkompetent i övriga sammanhang. Nu är den här gruppen människor sällan berusade, sällan slarviga med kosten, sällan slarviga med träningen. Hur det är med deras kompetens/inkompetens avstår jag från att kommentera eftersom jag inget vet om detta. Den arbetsgivare som söker en jurist, överläkare, arkitekt eller säljare, bilmekaniker, skräddare lär genom deras CV få svar på deras kompetens för avsedd tjänst. Om valet står mellan två personer, oavsett kön, med likvärdiga CV:n och likvärdigt socialt beteende, och den ena har genomfört en Ironman, skulle jag välja den som genomfört en Ironman/Ironwoman. Det krävs en enorm beslutsamhet, målinriktning, mental och fysisk uthållighet som inte behöver bevisas på annat sätt än genom det faktum att han eller hon passerat mållinjen i en Ironman-tävling.

Det vore bättre att folk som är lite intresserade av vad dessa underliga människor pysslar med och hur det är möjligt att genomföra en sådan tävling, frågade sig vilka egenskaper de besitter. Av vetenskapen kan vi få svar på att den här gruppen vanligtvis lever längre än andra, ofta undviker åldersrelaterade sjukdomar, mår bättre, är piggare, orkar mer, har ett mer aktivt liv o.s.v. Många frågar, som sagt, hur jag orkar hålla på. Jag frågar mig i det tysta, hur de vågar avstå. Den senaste rapporten jag tagit del av visar att ju hårdare du tränar desto friskare och längre lever du.

En plan för träning inför Ironman varierar självklart i så stor grad mellan olika individer att det gör det nästan ointressant att redogöra för en sådan plan. Den grupp individer som ”påstår” att de knappt tränat alls är den mest ointressanta gruppen. Dels för att det visar att de inte är seriösa, dels för att det är ett försök att förklara bort ett eventuellt misslyckande att klara maxtiden eller för att framstå som unika, utan att behöva förbereda sig. Det är just förberedelsen, att underkasta sig den, som gör att jag anställer personen och anser den vara unik. Det finns ännu ingen av mina kollegor eller studenter som inför en tenta, föreläsning eller rättegång slagit sig för bröstet med ett påstående om att denne inte förberett sig. I min värld är det ”tufft” att förbereda sig. Det visar på hängivenhet, seriositet och pålitlighet. Jag förberedde mig minutiöst under mina juridikstudier. Det resulterade i att mina betyg gav mig möjligheten att välja var, i landet, jag ville genomföra min notariemeritering. De flesta, ca 75 %, av mina studiekamrater fick inte ens möjligheten till notariemeritering. Om det berodde på att de inte förberett sig lika väl eller på tuffheten av att inte förbereda sig alls, vet jag inte. Jag ansåg emellertid att notariemeritering var tufft eftersom det är den bästa (ibland enda) vägen till framtida arbete, som du själv väljer. Jag tränar ca 550-700 timmar per år, oavsett väder, helger, länder och arbetsbelastning. Endast den som inget begriper tror att jag ser det som ett nederlag att få spö i tid av den som inte tränat lika mycket. Jag tränar inte för att spöa någon i loppet, jag tränar för att jag älskar att träna, för att jag är hängiven träningen och sporten, för att jag har den unika egenskapen att skapa tid och utrymme för det jag brinner för. Jag brinner lika mycket för mitt arbete och förbereder mig lika noggrant inför undervisningen, möten och förhandlingar och är lika noggrann i mitt skrivande av böcker som jag är inom mitt idrottande.

Alla som är friska kan genomföra en Ironman, om de förbereder sig. Alla borde genomföra en Ironman inte för plaketten, utan för den nyttiga vägen från planering till mållinjen. Jag är helt på det klara med att det finns många andra värden i livet än att simma, cykla och springa från soluppgång till solnedgång. Jag vet också att det finns många andra vägar till framgång inom yrken och det sociala. Jag vet också att det går att träna lagom, arbeta lagom, leva lagom. För mig finns dock inte dessa möjligheter, för jag gör inget lagom. Jag arbetar inte för att jag måste, jag arbetar för att jag älskar mitt arbete. Jag kommer aldrig att sluta arbeta. Det är det härliga med mitt yrke, att vi jurister sällan behöver gå i pension. Jag har valt bort pensionen som ett alternativ. Jag tränar inte för att bli yngre, utan för att bli äldre. Jag fick ett liv, ingen annan än jag har 100 % ansvar för mitt liv, därför tänker jag leva 100 % av mitt liv. Egoistiskt? Det är möjligt, men för mig finns inget alternativ. Lika litet som jag sitter och skär mig i handen varje dag, för att sympatisera med de som har det sämre, lika litet tänker jag avstå från att göra det som jag brinner för. Självklart kompromissar jag i situationer som kräver min närvaro för andra. Att hjälpa, stötta och ge andra är en stor känsla. Men storheten upphör när jag själv marginaliseras och avstår från/måste välja bort sådant som är till min glädje. Jag drivs av glädjen, nyfikenheten och möjligheten att få möta en ny dag, varje dag under hela livet. Jag skiter i åldersadekvat hårlängd, klädstil, livsstil, musiksmak och andra påfund/pekpinnar från de som brunnit klart. Jag kastade min livsmall, som sannolikt delades ut på BB. Jag får väl googla och se vad jag borde göra nu enligt reglerna. Hoppas, att Bingolotto är nedlagt, att gabardinbyxor gått ur tiden, att barnen kan lämnas ensamma någon timme, att slips inte är något tvång, att alkohol på helgerna inte är ett måste, att helgmiddagar med skvaller inte är regel, att bilen inte måste tvättas på uppfarten varje helg eller alls, att snickra på huset inte är ett krav, att jag måste börja sköta grillen. Fan, jag var ju på egen resa utomlands, utan familjen. Blir säkert fotboja.

Kämpa för ditt liv, ingen annan kommer att göra det med samma hängivenhet.