Murska Sobota, en mindre stad i Slovenien inte så långt från det mer välkända Maribor. Det är dags för min andra dubbel. Vi reste ner på tisdagen den 25/8 och landade i Graz (Österrike) från vilken plats taxin skulle hämta oss. Tävlingen var bl.a. sponsrad av ett taxibolag och vi deltagare med medhjälpare åkte gratis till och från flygplatsen samt till och från tävlingsområdet i Bakovci (en by ca 5 km från Murska). Vi anlände till hotellet, Diana, vid ca 15.30. Temperaturen var ca 30 grader. Kari, Petra och Oliwer var redan på plats när vi kom. Hotellet var av god standard med bra rum, halvpension med hyfsad frukostbuffé och sådär lunch och middag. En grym relaxavdelning som jag dock endast kom att utnyttja vid ett tillfälle. Murska Sobota var till min glädje full av supermarkets.
På onsdagen körde jag och Kari banan. Vi simmade (blå) fyra varv, ca 370 m per varv, cyklade (röd) banan tre varv, ca 3,4 km per varv och löpbanan (grön) två varv, ca 1 500 m per varv.
På torsdagen var det öppningsceremoni på torget i Murska Sobota. Borgmästaren höll tal, fallskärmshoppare landade på torget, orkester spelade musik och flickor gjorde konster med redskap. Pompa och ståt helt enkelt. Deltagarna kom från 13 länder (vill jag minnas), så det var ett internationellt startfält och det var enligt ”rävarna” det mest kompetenta hittills i år. Jag började fundera över vad jag gjorde där. Tre slovener som gjort ca 8.30 på en enkel IM. Åtta av de tio i topp i världscupen var där. Asiens nr 1 (som tvingades bryta förra årets Deca, annars hade han vunnit Världscupen) var där. En brasilianare som för ett antal år sedan vann Decan med brutet nyckelben var där.
Fredag och tävlingsdags. Kl 16.00 går starten i den lilla sjön mellan Murska Sobota och Bakovci. Vi ska simma 20 hela varv och ett startvarv som är något kortare. Kari och jag hade bestämt att jag simmar först och att han ”ligger” på mina fötter. Jag är ett uns snabbare i vattnet så det tjänar vi på. Vi ska fylla på vätska var tredje varv (totalt ca 1 100 m) och näring vart nionde varv. Allt fungerade prickfritt, utöver att vi varje gång var tvungna att avvika från simbanan mot stranden för att kunna fylla på. Bryggorna var upptagna av funktionärer och publik? Vi simmade alltså längre än själva sträckan. Kari hade ritat på en sluttid kring 2.45 och vi klev upp efter 2.50. När vi klev upp hörde jag till min förvåning att funktionärerna skrek åt mig att jag hade två varv kvar och Kari var klar. Jag trodde det var ett skämt. I 20 varv + startvarvet hade vi simmat som ett tåg. Petra skrek åt mig att komma upp och beordrade ner Gisse att ryta till, att Stefan nu hade simmat sin del. Det fungerade och jag släpptes upp till cykelbytet.
Kl var nu nästan 19 och skymningen låg tung. Här blir det inte mörkt, här svartnar det. Jag hade bestämt att cykelsträckan skulle genomföras i en snittfart av 30 km/h detta oavsett hur långa och många stopp jag behövde. Vi skulle nu avverka 100 varv, utöver sträckan till nollpunkten som låg ca 3,6 km från sjön. När jag vid växlingen skulle sätta på bakljuset, visade det sig att det inte fungerade. Jag hade provat det hemma och det lös rött som eld. Gisse fick ta bort lampan som lyckligtvis hade en snabbkoppling. Jag hade batterier i min packning vid varvningen. Dit skulle medhjälparna forslas i bilar alltefter deras tävlande blev klara med simmet. Jag hade hunnit cykla sex varv när Gisse dök upp med en fungerande lampa i handen. Varven gick på ca 7 min och jag bad Gisse hålla koll på tiden så att den inte sjönk ner mot 6.30-varv. Jag snuddade där några gånger men då röt hon till. Cyklingen var till hälften genom byn Bakovci och till hälften fram och tillbaka på en avstängd raksträcka som skar genom majsfälten i ett beckmörker. På mittlinjen hade de ställt vägskyltar med små gula lampor i toppen. De visade var mitten av vägen befann sig men lös inte upp vägen. Det mest dramatiska under natten var alla knottliknande flygfän som smattrade mot ansiktet ute vid majsåkrarna, att jag höll på att krocka med en katt och att jag körde in i en annan. På grund av knotten var jag tvungen att behålla mina solglasögon vilket innebar att jag i princip inte såg något ute på raksträckan. Vid ca 05.40 när jag kom in efter mitt 85:e varv så möttes jag av Gisses uppmuntrande besked att banan var felmätt och att vi skulle cykla 105 varv istället för 100. Jag hörde henne skrika ”lägg inte energi på det nu, utan kör bara!”J Ok då, men det tog ett varv att få ner ilskpulsen. Jag fick åter räkna om hur jag skulle ta de återstående langningarna. Solen började smyga upp framåt 7-tiden. Det var vackert över majsfälten. Byn sov, alla sov utom vi som kämpade på cyklar, löpbanan och våra tappra medhjälpare samt funktionärerna. Publiken, med undantag från någon enstaka, hade mött kudden. Annars hade de vid restauranger, barer och utanför sina hus hållit ut ganska länge, till 03-04. Efter 12 tim 58 min på cykeln fick jag så äntligen kliva av. Snittfart enligt cykeldatorn, 29,92. Enligt plan. In i tältet, sitta ner och byta skor och sedan ut på löpbanan. Förbi det stora tältet och bort mot det lilla villaområdet, längs ån och fotbollsplanen, tillbaka mot varvningen, över ån och upp till varvningen, tillbaka över ån och förbi publik- och scentältet.
55 varv skulle jag avverka och planen var ca 13.15-13.30 i timmar. Det var mulet vilket var skönt. Det kom att övergå i ett regn, så klart och åska. Dyngsura skor ledde till ömma fötter, med blåsor. Gisse sprang i princip en mara med mig. Hon blev trött efter ett tag och tog några varvs vila. Hon hade varit vaken lika länge som jag och att langa på en ultra är inget slapparjobb. Dessutom slarvade hon med sin egen näring. Kari gick i mål som 11:a på tiden 25.41.43 (2.50-11.28-11.13) och slog personbästa. Jag gick i mål som 19:e på tiden 29.23.21 (2.50-12.58-13.23). Jag slog personbästa med 3 tim 52 min.
Sammanfattning
Det finns mycket att skriva och berätta. Jag nöjer mig dock i huvudsak med en jämförelse mellan Österrike och Slovenien avseende dubblarna. Simningen är bättre i Österrike då det är lättare att simma i bassäng, lättare med langning. Jag gillade att all växling sker på samma plats och att vi hade ett eget tält där. Cykelmomentet går till Slovenien. Banan är litet lättare och vi hade dessutom tur med nästan nollvind på natten och relativt varmt. Det blåste upp litet på morgonen. Dessutom gillade jag att banan var kortare. Löpningen blir oavgjord. Kortare varv i Österrike, nästan för kort. Samtidigt kunde du lättare förse dig med dryck och mat och om det blev fel ett varv så var du snabbt tillbaka. Sloveniens bana innebar ca 12-15 min innan du var tillbaka och ibland hann man bli törstig innan. Tuffheten/lättheten av bana var lika. Höjdpunkten var dock att springa förbi tältet i Slovenien och motta publikens ovationer. Den möjligheten finns även i Österrike, men där är det mindre publik. För mig kommer dock Österrike alltid ha den främsta platsen i mitt ultrahjärta. ”Ich bin ein Neulengbacher”. Det var där som jag första gången sprängde Ultra Ironman-distansen och samtidigt gränsen för det ofattbara. Jag tänkte ägna några rader åt just detta faktum under mina reflektioner.
I övrigt anser jag att Slovenien vinner på de flesta punkterna. Hotellet, nära till butiker, utbudet, vädret, folket. Neulengbach har Manfred och Diana, men å andra sidan åker de till alla tävlingar, träffade dem även i Lensahn. Varje gång får jag/ger jag Manfred en stor kram. Denna gång hade jag även en supporter i Janos (från Ungern). Han hejade så klart på fler, men det kändes så stärkande varje gång han ropade ”supa Stefhan” och antecknade mitt varv i sitt block. Vi hade dessutom en mycket trevlig vecka med Kari, Petra och Oliwer. Vi hängde en hel delJ.
Kommer jag att göra fler ultror? Svar: Kommer jag någonsin att sluta! Det här är numera en stor del av mitt liv. Jag får se länder och platser jag kanske aldrig skulle besöka annars. Jag får träffa människor från andra länder och världsdelar som jag delar en passion med. Kamratskapen är stark, även om det är på blodigt allvar. Det handlar om att vinna, antingen över andra eller sig själv, eller både och. Men de flesta förlorar dock med stor generositet.
Tack Murska Sobota och Bakovci och på återseende.
Kämpa!
Stefhan
