Lördagen den 1 augusti 2009. Kalmar, Kattrumpan vid havet, och solen stiger sakta i öst. Återigen dags för den årliga tävlingen Kalmar Triathlon. Av immaterialrättsliga skäl får tävlingen inte heta Ironman och inte ens Järnmannen. Oaktat dessa skäl är Kalmar Triathlon en tävling lik alla andra Ironmantävlingar vad gäller sträckor och moment.

Däremot var årets tävling litet olik mina två övriga besök i Kalmar. Jag hade ett annat huvudsyfte än att ta mig runt eller att putsa min egen tid. Efter min målgång förra året bestämde sig Gisse för att satsa mot en Ironman. Hennes första plan var att prova 2010, men gemensamt kom vi att bestämma 2009. Jag hade ungefär samtidigt nästan bestämt mig för att göra en dubbel Ironman. Hösten och vinterns träning flöt på enligt vår plan (planer). Oftast körde Gisse samma pass som jag, men ibland fick jag lägga in något extra för att klara den dubbla sträckan. Gisse var fram till årsskiftet full av tillförsikt och hon levde som att hon var beredd, mentalt. Under första delen av våren flöt allt på och vi anmälde oss till ett par sextimmarslopp (löpning). Vi hade planerat en del cykeltävlingar men dessa byttes ut mot en del långpass och ett pass runt Vättern i början av april. Ungefär nu började Gisse svikta litet i sitt tidigare starka självförtroende. Hon klagade på att hon blivit sämre på cykeln. Fler och fler pass inleddes med förklaringar till att inte cykla, eller cykla annat eller på annan plats än den vi bestämt. Löpningen kände hon sig dock trygg med. Även simmandet som hon också är bra på började att krångla (i huvudet). Det var tur att vi hade Dubbeln i Österrike att fokusera på, det förde tankarna åt annat håll, emellanåt. I månadsskiftet maj/juni började Gisse sätta upp datum då det skulle kännas på ett visst sätt för att hon skulle starta i Kalmar. Det sista datumet var morgonen den 1 augusti 2009. Samma dag som hon förtjänade titeln ”Ironman”. Jag tänker inte skriva mer om resan till hennes triumf, då det skulle bli en bok. Den får hon skriva själv.

Denna dag är inte som mina två tidigare starter i Kalmar. Jag är sen till starten, glömmer ta av mig solglasögonen ner till simmet och funderar inte över min egen insats utan Gisses. Må hennes cykling hålla. Veckan före start bestämde jag att hon skulle få låna min tempocykel och jag fick ta den gamla racern. Kari och jag möts nere vid starten, Petri tar lagfoto på oss och Kari ser stark ut. Undra hur jag såg ut. Jag skulle ju ut på ett träningspass, följa Gisse och se när jag skulle hjälpa henne under löpningen. Kari skulle köra ett återhämtningspass efter trippeln i Lensahn förra helgen. Även jag borde väl köra ett återhämtningspass från Lensahn. Jag cyklade ju 18 mil med Kari, sprang 2 mil och gick i sju timmar med Kari. Sov 16 timmar på fyra dygn. Inte lika ansträngande som för Kari, men jag är ingen Kari och det är det få som är.

Simmandet tog alldeles för lång tid, 1.17 (förra året 1.16). Det var lite vågigt och rätt stökigt den första km. Främsta skälet till min skrala tid berodde dock på att jag inte tog i tillräckligt. Jag funderade på hur det gick för Gisse. Jag klev dock upp från havet helt opåverkad och det var väl gott nog. Cykelmomentet skulle bli avgörande. Gisse har ”hatat” att cykla under en lång period, av det skälet att hon anser sig dålig på cykel. Men när hon fick köra på min tempocykel under veckan före så tändes ett hopp. Det går inte att jämföra cyklarna. Min cykel för dagen, min gamla racer som jag fullföljde min första Ironman på, skulle visa sig vaknat på fel sida. Haha! Jag upptäckte efter några km att jag satt väldigt lågt och slog nästan knäna i hakan. Jäklar! Jag tog ju med mig en tumstock för att jag skulle höja sadeln till min anpassade höjd. Vi hade ju sänkt sadeln för Gisse när hon lånade den från april och framåt. Sadelhöjden diffade på ca 2 cm. Haha, som att en formel 1-förare skulle köra utan vingar. Jag orkade inte stanna, utan tänkte: ”Det här blir ett grymt bra pass för benen!” Jag vände på ca 60 min, rätt ok. Jag startade klockan. Gisse var bara 14 min efter migJ. Jag skrek tiden till henne när vi möttes. Efter första varvet hade jag 1.58. Det är helt ok på racern. Ut på varv 2 så började det krångla. Ena pinnen/röret i tempobågen lossnade. Jag var då tvungen att stanna till för att försöka skruva åt det, men nyckeln var för stor. Vinden hade börjat friska i ännu mer. Det var en helsikes vind. Växlarna krånglade. För att växla ner en växel var jag tvungen att klicka två gånger ner och sedan en gång upp. Gisse låg nu ca 18 min bakom. Vid vändningen 9 mil hade Gisse plockat in två min och var 16 min bakom. Jag skrek i eufori till henne att ”du tar in på mig!” Jag visste dock att den kritiska delen börjar efter ca 12 mil. Jag gjorde nu ett varv på 2.07. Jag tappade lite på stoppet och på att cykeln började falla ihop. Men fortfarande helt ok tid med tanke på det och den friska vinden. Jag varvade vid 12 mil och höll nu ögat på klockan och bad om att hon inte skulle tappa. Helt otroligt! Hon höll jämna tramptag, hon var fortfarande 16 min efter. Nu gäller det. Upp till 15 mil och bitvis i kraftig motvind. Jag vänder efter 15 mil och ber en stilla bön. Jag skriker ”härligt Gisse, du tappar inget!” Hon är fortfarande 16 min efterJ. Nu är det medvind hem och det bör inte ske några tråkiga saker. Jag växlar till löpning och har bestämt mig för att vänta in Gisse och springa med henne under maran. Jag stannar och pratar med Ola och Lina. Jag småjoggar, går, ser på naturen, människorna och känner att det kanske ska gå vägen. När jag lunkar vid 1 km så kommer Gisse på cykeln, på vägen ovanför löpbanan. Hon har bara tappat ca 4-5 min hem och är bara 22 min efter migJ. Jag skriker till henne att jag väntar. Jag stannar vid vätskekontrollen vid 2 km och möter en kompis, som har ”bonkat”. Han skulle gå för pers, men vind, sol och värme kan knäcka de bästa. Tre av mina vänner/bekanta bröt loppet. Alla gick för pers. Vid ca 2,4 km möter jag Kari som är på väg in efter sitt första löpvarv. Jag vänder och springer med honom en bit tillbaka och snackar. Han ska försöka hålla jämna 1.30 varv. Jag går tillbaka till vätskekontrollen vid 2:an och tar ett glas vatten till. Jag traskar sedan vidare och då kommer Gisse. Hon ser pigg ut och har haft en (fantastisk) bra cykling. Vi springer nu ihop. Hon beställer ca 7 min-tempo. Nu är vi inne i den viktigaste fasen av tävlingen. Inte för fort, inte för sakta.

Hon hade 6 tim 52 min på sig från att löpningen startade till dess snöret dras. Jag visste att hon fixar det, men i hennes kläder så fungerar inte sådana påståenden. Jag minns själv mitt första och när jag försökte räkna och få ihop det. Tre timmar och 14 km, går det? Jag bestämmer att vi gör som i Trollhättan. Vi går i 5 min efter 55 min löpning. Vi gör ett bra förstavarv på 1.48. Efter ca 16 km börjar de första tecknen på att det börjar bli tufft. Jag sänker hastigheten till nästan 8 min/km och bestämmer att vi tar 5 min gång efter varje 25 min. Nu börjar också hennes mage att krångla. Det känner jag igen från mina tidigare Kalmarbesök. Gisse kände att tiden inte skulle räcka till. Jag visste dock att hon hade fel, men sådan information går inte in. Nu ville hon till vändpunkten efter 21 km och det fort. Jag hade en plan. När det var 20 km kvar så skulle vi gå en km för att se hur lång tid det tog. Jag visste att vi skulle ha avverkat ca 22 km när det var fyra timmar kvar. Det skulle då innebära att vi hade 12 min/km på oss om hon skulle tvingas gå resten. Jag visste också att hon inte var lika fysiskt trött som mentalt, vilket skulle innebära att för varje km vi sprang skulle tiden vi kunde gå per km öka. Vi gick den 23:e km på 10.48. Mitt pedagogiska exempel fungerade hyfsat men inte till 100 %. Det var ju så långt kvar, sa hon. Vi sprang på och hon höll ett hyfsat tempo (7.00-8.30/km). Ca 500 m före sista varvningen vid mål så såg jag Petra. Jag vädjade till henne att plocka fram allt hon hade för att stoppa i Gisse. Petra, världens bästa ”langare” till en av världens bästa ultratriathleter trollade fram två Red Bull och en korv med risgrynsgröt. Nu var det 14 km kvar och Gisse gjorde ytterligare ett besök på ”huset”. Jag gav Gisse hennes första Red Bull och hon tömde den. Vi lufsade vidare och jag kände att nu är det nära, men Gisse som var rejält mentalt sliten snyftade fram att: ”det är ju jättelångt kvar!” Hur förklarar man för någon som gräver djupt att 14 km inte är långt. Halva befolkningen har inte ens sprungit 14 km på en och samma gång under hela sitt liv. Nu ska vi dansa sträckan efter 3,8 km sim, 18 mil cykel och 28 km löpning. Jag svarade: ”Nu kommer vi först till 1 km-skylten, den är där borta och sedan får vi en liten paus vid vätskan vid 2 km. Vid 1 km-skylten hör jag att någon, från en bil, tjoar. Jag vänder mig och gör tummen upp och tycker mig känna igen personen. Jag är så fokuserad på mitt uppdrag att jag först inte såg att det var Annika. Hon, Peter och barnen passerar oss med bil på vårt sista varv. Dom kom från Öland och kom på att jag nog är i Kalmar och svettas, som vanligt. Jag sprang fram till bilen, kramade Annika och hälsade på Peter och förklarade snabbt mitt uppdrag. Jag hade bett Gisse springa på. Jättekul med oväntade gäster. Jag sprang ikapp Gisse och fick chans att fördriva någon minut med samtal om något annat. Annika och Peter lärde vi känna på BVC/MVC när Ludde föddes och deras Anton. Jag lyckades nu få Gisse att äta lite gröt, och hon tycket det smakade gott. Jag sa att hon får den andra Red Bullen vid vändningen. Då pep hon fram: Men det är ju så långt. Närå, snart är vi vid trean. Vid vändningen kände jag att hon själv började tro på det här. Vi hade 1.55 på oss att ta oss 7 km. Hon åt gröt, nästan hela korven och hon drack sin Red Bull. När det var 5 kvar blev hon nästan litet glad, men när det vara 4 km kvar sa jag tyvärr: Nu är det bara ett Alby-varv kvar! Vi har en skogsslinga på 4 km som vi brukar springa på ibland. Varv efter varv, lätta som plättar. Men nu var minnet av det varvet, jättelångt och hon var ju så trött. Hon ville bara till tvåan nu. När vi kom till vätskan vid 2 km så såg jag på henne att hon nu visste att hon snart skulle bli en Ironman. Jag var lite nödig men hoppade över den känslan. Hade faktiskt bara kissat två ggr under hela tävlingen, ingen gång under cykeln. Tror jag gick lite torr. När det var knappt 1 km kvar såg hon bron och då var hon hemma. Där mötte också Lina upp, glad som en dag. Lina kom på att hon ville se oss gå i mål, så stackarn tvingades springa på, och nu hade Gisse vaknat till liv och höjt farten. Över bron, ner till staketen och transitionsområdet, målet i klart sikte, 90 grader vänster och där tjoade Ola och Stefan och Lina, nu upploppet och över mållinjen med uppsträckta armar, hand i hand dagen till ära, så klart. Nu Gisse är du en Ironman! Hon var fullständigt mentalt utpumpad och jag höll henne uppe. Sedan kom Petra, Petri, Malin och Gisses kramkalas tog aldrig slut.

I 12 månader har vi i regn, rusk, kyla, snö, blåst och en del sol kämpat. Tidiga morgnar, sena kvällar, långa helger har vi kämpat. I dag fick du leva din dröm. En dröm som vaknade till liv den där dagen förra året när du och Lisa langade åt mig och supportade. Då du, dagen efter messade mig och sa att du bestämt dig för att även du skulle göra en Ironman och att det betydde att du skulle sluta med innebandy. Jag var den av alla dina vänner och familj som var mest motstånd mot att du skulle sluta med innebandyn för att satsa på drömmen. Du har all tid i världen, sa jag, men drömmen var för stark. När du tog steget började vi planeringen. Jag visade hur du bygger vingar, nu kan du flyga själv, om än kraschlandningarna varit många, vissa svåra och tuffa, men du har lyckats resa dig gång efter annan. Jag har trott på den här resan hela tiden, om än jag haft vissa svackor. Det har inte legat på det fysiska planet utan det mentala. Du är tillräckligt tränad för att klara smärtan, men det mentala gör ondare.

För egen del, blev tävlingen litet märklig. Jag hade tidigt bestämt att det skulle bli ett bra pass inför Slovenien. När jag bestämde mig för att åka ner till Lensahn helgen innan och kämpa för Kari och insupa atmosfären för en eventuell egen trippel 2010 eller 2011, så blev Kalmar bara ett återhämtnings-/träningspass men med glädjen att få göra det jag mest tycker om. Det känns dock konstigt att jag två år efter min första målgång i Kalmar kan betrakta en Ironman som ett träningspass. Den dagen trodde jag aldrig skulle födas. Att lämna ifrån mig min tempocykel var svårt men lätt. Jag ville ju gärna träna på den cykel jag tävlar. Att byta till min racer som jag endast suttit på två gånger det här året kändes inte så lajbans. En racer är utformad annorlunda, sittställningen är inte den samma så det fanns en liten risk att jag skulle få ont någonstans efter 18 mil. Att sedan sadeln satt för lågt och styret (bågen) gick sönder var som surgrädden på det illasmakande moset. Men under den här tävlingen var det inte jag som gällde. Jag glömde ibland bort att jag tävlade, utan glodde bara på klockan för att se att Gisse höll den fart jag visste hon var kapabel till. Jag trodde på ett sim runt 1.30 och hon gjorde det på 1.31, cykel på ca 6.30, hon gjorde det på 6.23. Allt enligt planJ. Jag själv kände mig inte så sliten, foten (hälsenan) höll bra. Fick lite känningar sista milen. Småjoggade dagen efter för att reta Gisse som gick som Kari under Lensahn. Idag måndag cyklade jag på min kära cykel, 18 km i snittfart 33,4 km/timJ. Jag är så himla nöjd. För mig är det lika viktigt med andras framgång som min egen. Att se andras drömmar förverkligas och veta att du varit en del av deras resa, är så stort att det är större för mig än att själv vinna loppet. Förra året fick jag fullfölja Stockholm Marathon med Pernilla, nästa år har jag peppat min vän Peter Thermaenius att vi tillsammans ska springa S:t Eriksloppet (21 km) ihop. Jag har sagt till Scott i Chicago att vi ska springa en mara ihop, när han gått ner i vikt och börjat träna. Han har gått ner 82 kg och väger nu 80 kg och tränar fem-sex dagar i veckan. Jag har fått min vän Hans-Jörgen i Lund att börja träna och sagt till honom att välja ett lopp vi kör tillsammans. Min svåger Göran har nu fått blodad tand och börjat cykla. Jag kanske kör Vättern runt med honom nästa år. Jennifer som blev inspirerad av mitt svettande har börjat träna, men har temporärt drabbats av en fotskada. Ska försöka få henne att köra ett lopp med mig. Ca femton minuter före starten i kalmar i år kom det fram en man och frågade mig om jag var Stefan Zetterström. Ja, svarade jag. Han presenterade sig och sa att jag för fyra år sedan inspirerade honom att börja träna och att förverkliga sin dröm att göra en Ironman. Vi hade träffats hos en gemensam vän på en middagJ. Han slog mig med någon minut förra året. Toppen, det visar att inspiratören inte är nivån. En student på en extern kurs för Securitas som jag har nu, hörde av sig. Han ville berätta att han inspirerats av min hemsida och att han nu för första gången lyckats springa en mil utan att stannaJ Underbart! En annan student i Uppsala som jag är mentor för meddelade i lördags att hon anmält sig till sin första mara. Jag hoppas kunna få i gång så många att börja träna att jag alltid har ett lopp att dela med dem, så slipper man köra långpass utan den där goda moroten. Tänk vilken träningsgrupp vi skulle kunna bli! J Det är människors återkoppling om sina bedrifter (små som stora) som är allt!

Drömmar föds, drömmar förverkligas om du bestämmer dig för att leva dem. En Ironman har alltid förverkligat åtminstone en dröm, men lever ofta flera. Gränser är till för att flyttas inte för att stänga in. Dröm om att flytta dem, det behöver inte vara en Ironman, men gör något mer än bara se andra sväva på moln. Himlen ovanför våra huvuden är oändlig så det finns en plats för alla.

Kämpa!

Stefan