Inledning

Den 31 maj 2009, kl 20.15 gick jag i mål i Double Triathlon Neulengbach, European Championship. Jag hade då avverkat 7,6 km sim, 360 km cykel och 84,4 km löpning. Det tog mig 33 tim 15 min att avverka mitt hittills främsta Everest. Jag placerade mig som 32:a av 56 startande (anmälda). Enligt uppgift bröt 14 st. En av de som tvingades bryta var vår lagkamrat Petri Hellberg, som tyvärr redan på andra varvet av cykelmomentet föll så olyckligt att han bröt handleden och nyckelbenet samt ådrog sig en hjärnskakning som orsakade en mindre blödning i huvudet. Han tvingades stanna kvar till på onsdag för hemresa. Vi andra reste hem på måndagen. Mycket tragiskt att skada sig så pass allvarligt och dessutom för Petri som skulle satsa på världscupen i Ultratriathlon denna säsong. Han var väl förberedd, men fick tyvärr inte visa sitt bästa. Nu gäller det att läka såren och sakta komma tillbaka till den sport och de distanser där han hör hemma.

År 2005 gjorde jag och Ola en Silverman (en halv Ironman) i Sala. Vi pratade om en Ironman men avfärdade det som alltför krävande. Knappt fyra år senare genomförde jag min första Dubbel-Ironman. Hur är det möjligt? Det handlar om att flytta sina gränser, att ha tillräckliga resurser på flera plan, att älska utmaningar, att ha ett arbetsliv som möjliggör en sådan insats, att inse att du kan göra det som du så gärna vill.

Speciella förutsättningar

En dubbel Ironman ställer helt nya krav som inte är lika påtagliga eller blir aktuella vid, i dessa sammanhang, relativt korta tävlingar som Marathon, Vasaloppet, Vätternrundan eller en Ironman. Dessa lopp är riktigt tuffa så klart, men på ett annat sätt. Oftast finns det bra med vätskekontroller och näring som räcker för tävlingen. Dessa tävlingar tar oftast slut innan natten smyger sig på, med undantag för Vätternrundan som faktiskt får genomföras upp till 24 timmar. På en dubbel Ironman finns en vätskekontroll under cykel- och löpmomentet, med mycket sparsamt utbud. Det bygger på att de tävlande har med sig egna team med servicehjälp, egen vätska och näring.

Gisela förberedde potatismos kvällen före genom att koka upp vatten i en vattenkokare och sedan blanda mos i en behållare. I med moset i en portionsstorlek i påsar. Jag kan då bita hål i en ände och klämma i mig moset. Vi hade gröt med oss från Sverige, mannagryns- och risgrynsgröt i enliterstetror. Vitargo Electrolyte och carboloader. Mjukt bröd, Nutella, Nötcreme, Wienerbröd, Vaniljdryck, Coca Cola, Red Bull, 12 liter vatten som inte räckte, yougurtdryck, äppelmos, ananas, Snickers, chokladmuffins, Resorb (salttabletter), Enervittabletter, saltgurka, gröna oliver. Allt är gott när man är hungrig, och allt smakar blä när man är utmattad ca 20 timmar senare. Vissa varv funkar viss mat och dryck för att några varv senare vara en mardröm. Risgrynsgröt och det knäckebröd med kaviar (som jag fick av Petra (Karis fru) under natten var så god att jag hade kunnat betala samma pris för detta som den finaste huvudrätten på den finaste restaurangen. Några timmar senare spottade jag ut risgrynsgröt och fick knappt ner en kaviarmacka. Under 33 timmar äter man normalt ca 7-8 måltider. Nu måste samma mängd ner samt än mer för att kompensera näringsbehovet under den fysiska aktiviteten. Jag räknar med att jag förbrukade drygt 25 000 kalorier under tävlingen. Hur äter man så mycket under samma period?

Annan förbrukning

I övrigt måste man (i alla fall bör) ha ett eget tält, typ partytält för all mat, kläder och utrustning. Vi betalade så klart en deposition för ett tält. Som regnet öste ner under sim- och inledningen av cykelmomentet hade en husbil varit toppen, vilket en del hade. Alla mina kläder var fuktiga under hela tävlingen, trots att Gisela åkte iväg på dagen och köpte en hårfön. Jag förbrukade, fyra långärmade underställströjor, fem kortärmade, fyra överdrags-/regnjackor, tre cykeljackor, tre cykelbyxor, ett par benvärmare, fyra par strumpor, två par löparskor, tre par handskar, två par fotvärmare (avger värme under några timmar), två par löpartights. Jag gick i mål i en lånad täckjacka och mina gympabyxor överallt annat. Jag frös p.g.a. min feber (enligt min läkares bedömning pga solen under löpningen och muskelcellssönderfall) jag hade under loppets sista 4-5 timmar. Jag hade bränt sönder pannan och flagade redan dagen efter tävlingen. Varför satte jag aldrig på mig en keps? Jag var för trött. Varje timme under loppets sista tre timmar hällde Gisela ca 2 liter kallt vatten över mitt huvud och ansikte. Compeed gick också åt till blåsor på fötterna.

Tävlingen och sträckorna

Simmomentet genomfördes inne på tävlingsområdet, som var en poolanläggning utomhus, likt ett mindre campingområde. Start kl 11.00. 152 vändor i en 50-metersbassäng. Jag var seedad i andra grupp av åtta. Jag hade bestämt mig för att bada mig igenom simmet och att stanna varje 1000 m för dricka och mat. Jag fick mat vid 3000 m och 6000 m. Jag tog mest fot på damklassens nr 2 och det var en behaglig resa som tog 2.31 (2.29 sim + 2 min innan jag passerade chipmattan). Under simmet öste regnet ner och jag led med serviceteamen. Efter simmet åt och drack jag i lugn och ro, innan jag besteg cykeln, ca kl 14, för 37 varv på en bana som mätte ca 9,7 km. Varje varvning skedde inne på tävlingsområdet där man bl.a. cyklade förbi sitt tält för dryck, mat, klädbyte, kortare vilopauser. De första tolv (1/3-del) varven gick lätt, med ett klädbyte när regnet upphörde och kortare stopp för flaskbyten och näringsintag. Efter 12 varv tog jag ett längre stopp, för rikligt med mat, dryck och lite klädbyten, samt lättare massage på vader och lår. Jag blev lite för ivrig att komma iväg, det hade börjat skymma, så kort efter påbörjat 13:e varv så spydde jag, i farten, rakt ut i vägkanten. Såg ut som en brandsprutestråle. Jag slog dock inte av på farten utan fortsatte att cykla efter att jag torkat mig om munnen. Vid kl 21.00 blev det mörkt. Temperaturen hade nu sjunkit från varmast + 11 till + 7 grader. Banan var upplyst, av halvtaskiga gatlampor, utom på en sträcka om ca 800 m, där det var kolsvart. Min lampa gjorde en liten upplyst ring ca tre meter framför cykeln. Detta medförde att jag fick slå av på farten under passagerna av denna sträcka. Vid vändpunkten, en rondell, vi passerade två st, stod det funktionärer och prickade av oss. Zwölf!! Ropade de när jag passerade med nr-lapp 12. Banan var i princip platt, inga backar, men svaga motlut och åt ena hållet en svag motvind (halvstorm sade någon). Det gick dock rätt trögt ner till vändpunkten och rätt fort hem, så det kanske blåste en del, men jag intalade mig att det inte var så. Efter midnatt sjönk temperaturen ner till + 5 och lägst + 3 (mot morgontimmarna). Jag var klar med cyklingen vid ca 05.00. Jag hade då övergått mer och mer till vatten och åt lite sämre. Jag var kall och trött och har då svårt att äta. Jag var inte så muskulärt sliten, men började bli sovtrött. Hade varit vaken i 23 timmar i sträck. Gisela hade gjort ett hästjobb, frusit och väntat, tagit mot lite surmulna kommentarer om blöta kläder, äcklig mat, torkat blöta kläder. Efter varv 35 hade hon dock somnat i en tältstol i Karis och Petras tält snett mitt emot vårt. Hon sov även när jag kom in efter mitt sista cykelvarv och jag väckte henne inte, utan bestämde mig för att fixa själv inför löpningen. Efter några minuter stod hon yrvaken i tältet, stackarn hade vaknat av sig självt. Jag tog en längre vila på ca 25 min innan löpningen. Jag började sedan med att gå i gång benen under ett varv. Banan gick helt inom tävlingsområdet och mätte 670 m. Min plan var att springa 9 varv och gå ett, hålla ca 7 min/km i fart, vilket var ca 4.40 per varv. I slutet av varje varv finns det en backe som stiger ca tre meter på 15 meter. Jag hade innan bestämt mig för att gå varje gång i backen. 126 varv i den backen kommer att suga. Jag tuffade på och höll i stort sett planen på 4.40 per varv och ett lugnt varv på ca 7 min. Första maran, 63 varv gick enligt plan. Även om jag nu började känna mig lite sliten. Jag hade så klart tagit några kortare pauser under första maran, med mat, dryck och lätt massage av Gisela samt klädbyte då tempen vandrat från + 3 till ca + 15 grader. Jag hade dessvärre tvingats till två toabesök, där det rann ur bakdelen. Inför andra maran hade jag bestämt mig för att gå till dess jag kände att muskler och leder kommit igång. Jag hade nu bytt skor och kläder. Efter två varv kände jag att jag fick in gångstilen och att varvtiderna sjönk. Jag passerade varven på 5.50 och Petra som är Nordisk mästarinna i gång jublade och sa att det såg grymt bra ut och frågade varför jag sprungit tidigare. Jag fortsatte att avverka varven gåendes och var nere på varvtider runt 5.20, utan att jag betalade speciellt mycket. Jag noterade att övriga som gick, vilka nu var ganska många, passerade på höga 7 och låga 8. Deltagare började nu kommentera min snabba gång, när jag t.o.m. gick om flera löpnade deltagare. Funktionärerna vid tidstavlan hade nu börjat kolla mina tider och tjoade och applåderade varje gång jag passerade. Jag gick 27 varv utan uppehåll. Jag var nu trött, överallt och varm. Det var nu ca + 20 grader och sol. Jag fick massage av Gisela och vilade ca 20-25 min. Jag hade nu 36 varv kvar och vi detta tillfälle insåg jag att 30 tim inte längre var möjligt. Nu började jag sakta förstå att det var målgång som gällde och tiden ointressant. Jag bestämde mig nu bara för att ta mig i mål. Varven gick nu på höga 7. Nu började jag få svårt med minnet. Jag var tvungen att fråga Gisela då och då vilket varv vi var på. När det var 26 varv kvar kastade Gisela in det tunga artelleriet. Först hällde hon 2 liter kallt vatten över mitt huvud. Jag var nu kokhet och tomatröd i ansiktet. Därefter upplyste hon mig om att Petra skulle gå med mig runt. Petra hade kommit tillbaka från hotellet där Kari låg och spydde efter sin målgång på ca 26 tim. Fantastiskt. Han kom 12:a i EM och bästa svensk, så klart, när nu jag utgjorde enda hotet. Jag får nöja mig med att ha simmat snabbare än stålmannen och att jag peppade honom under hans näst sista cykelvarv. Han var riktigt sliten då och jag cyklade om honom och la mig 10 m framför och höll en fart som skulle kännas bra och där vi kunde snacka ibland.

Den kritiska slutspurten

Petra bad mig att höja blicken och titta ca 10-15 framför mig, ta något längre steg utan att öka farten, andas från botten av magen och tänka på något som gör mig glad. Jag hade bytt tillbaka till de tidigare skorna då paret under andra maran gett en stor blåsa på vänster häl. Petra lyckades få mig att le och att gå avslappnat. Varvtiderna låg nu på 8 min och ibland 9 min, men de avverkades. Jag minns att några ur publiken applåderade mig varje varv, att trean i loppet hejade varje gång jag passerade honom. Det var fler som ropade mitt namn och skrek ”supa, supa”, uttalades suupa och betyder super. En funktionär, en underbar man klappade min handflata varje gång jag passerade. Jag visste nu att jag befann mig i ett läge där kroppen kan lägga av och jag oroade mig lite. Däremot befann jag mig själv aldrig i ett läge under samtliga 33 timmar där jag tänkte tanken att vika ner mig. Jag passerade deltagare som gått i mål för flera timmar sedan. De låg och sov på sina tältsängar, nerbäddade och såg ut att njuta, men jag var inte avundsjuk. De förtjänade det. När det var 18 varv kvar frågade jag Petra om vi kunde dela upp de resterande varven i 4 x 4 varv samt 2 avslutande varv. Jag kände att jag inte orkade gå 10 varv eller 6 varv i stöten, utan en vila på ca 2 min med vatten över huvudet. Det hade börjat skymma minns jag och kylan var åter. Vid ca 10 varv kvar började Petra och Gisela bli lite oroliga, jag vinglade lite, hade svårt att hålla mig till kanten och frågade en del märkliga saker. Jag minns att en funktionär frågade hur jag mådde, då sken jag upp och sa ”Great, only ten laps left!” Jag tänkte bara på att jag skulle i mål. Jag klappade alla deltagares händer, när de var på sitt sista varv och som löps motsols just för att få motta gratulationer och handklappen från de deltagare som är kvar och teamcrews, funktionärers och publikens jubel innan man springer in i tältet där du mottar kramar från funktionärer, representanter från IUTA (Ultratriathlons organisation) och en medalj runt halsen och en ”Finisher-tröja” med en avslutande intervju.

När vi var nere i sex varv kvar började jag se slutet. Fyra varv kvar till vila inför de två sista varven. Det var långa varv, men de gick. När jag passerade mitt 124:e varv såg jag att funktionären, som jag älskade om som det kändes älskade mig, tog fram den svenska hoprullade flaggan. Jag satt mig ner och nu frös jag så att jag skakade i hela kroppen. Jag fick då låna Petras täckjacka och satte på mig ett par gympabyxor över tightsen. Jag var kokhet enligt tjejerna. Jag staplade iväg och när jag kom till varvningen steg jublet från speakern och tävlande och funktionärer. Jag fick flaggan i min hand och en kram, som min mor skulle ha kramat mig om hon levde, av den man som peppat mig så länge. Jag höjde flaggan och det jublades och jag kände att tårarna inte var långt bort. 670 meter kvar. Gud vad långt 670 meter kan vara. Jag hade nu varit ute i 33 timmar på tävlingsbanan och varit vaken i 38 timmar i sträck. Jag kände stolthet, tacksamhet och en enorm euforikänsla. Jag fick motta klappar och gratulationer av de kvarvarande på banan. När jag såg tältöppningen var jag rädd för att svimma, men staplade vidare och höjde armarna till luften när jag var på gräset strax för målgången. Jag vågade inte springa, då jag var rädd för någon form av reaktion som skulle fälla mig. Väl inne i tältet stod mannen där igen och var först med en kram. Sedan gick jag sakta fram mot podiet där organisationens chef Manfred Zöllner stod med medaljen och tröjan. Vi kramades och sedan fick jag vända mig mot fotografen. Manfred Zöllner är en av de mest fantastiska människor jag mött. Han hade sannolikt varit vaken längre än jag, han var alltid glad och inga frågor var för små eller för oviktiga för honom. Han fixade hyrbil åt oss, trots att det inte fanns någon uthyrare i stan. Han ringde vänner. Väl på podiet fick jag frågan: ”How does it feel?” Jag svarade, I’m happy to survived! Han frågade om jag ville tacka någon speciell. ”Yes, my crewmember Gisela, without her I wouldn´t had made it. Han kallade upp Gisela och hon fick välförtjänta applåder av deltagare och crew i tältet. Jag avslutade med att säga ”Ich bin ein Neulengbacher!” När han berättade vad jag sade bröt ett jubel ut från alla de från organisationen. En organisation och hjälpsamhet jag aldrig sett dess like. Jag fick hjälp ner från podiet av massören som ledde in mig i massagetältet. Kläder av och filtar på. Värmeelement och en massage som var himmelsk. När han nådde ryggen somnade jag. Jag väcktes efter massagen och visste då inte var jag befann mig, vilka det var som fanns runt mig. Jag trodde, helt ärligt, under en sekund att jag var död och var i himlen. Men jag förstod inte varför de ville att jag skulle resa mig upp. De klädde mig och frågade var mina vänner befann sig. Jag svarade ”I don´t know!” Och det var sant. Sedan minns jag att de passade på att åka för att köpa kvällsmat under tiden jag blev masserad. Jag hängde på två män som ledde mig ut ur tältet. Det hade börjat regna igen. Jag hamnade i det stora tältet och två nya män ledde iväg mig till det tält vi hade under tävlingen. Det var tomt och jag satt mig ner och visste inte vad jag skulle göra. Gisela hade min mobiltelefon. Plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn en bit bort och jag ropade tillbaka. Gisela hade letat efter mig. Nu skulle jag få åka till hotellet, äta lite och sedan sova.

Sammanfattning

En fantastisk upplevelse som är ett resultat av många års förberedelser och en vilja, närmast behov, av att få uppleva utmaningar utöver det normala. Ja, det är trots allt endast fyra st. svenskar som i nuläget genomfört en Ultra Ironman. Dessutom underlättar det om man är litet knäpp. Det kan t.o.m. vara en förutsättning. Jag vet att jag under tävlingen funderade över vad som får en att utsätta sig för dessa påfrestningar. Jag sitter på en cykel, i den svarta natten, temperaturen visar ca + 5 och jag är på mitt 23 varv av 37. Då vet jag att det är ca 5 tim kvar innan jag ska påbörja löpningen. Jag ska på en bana 670 m lång springa 126 varv, totalt 84 km. Det är nästan lika långt som ett vasalopp. Hur motiverar man sig då på cykeln, i mörkret, i kylan? Jo, man ser fram emot att få avsluta det aktuella varvet och kanske få klämma i sig lite kall risgrynsgröt, att få motta applåder och hejarop från dina vänner och andras crewmedlemmar. Annat som triggar är den fantastiska känslan av att känna sig så grymt vältränad och mentalt stark att jag faktiskt är förberedd att genomföra något som saknar rimligt förnuft.

Men kom ihåg, att du är ingenting, utan andra människors hjälp, stöd och intresse. Du genomför inte en dubbel själv. Gisela är så klart den som betytt mest för mitt genomförande. I regn, kyla, med hunger, stress och tålamod har hon stått vid vårt tält i 33 timmar, och därifrån försett mig med vätska, mat, massage, kläder och stärkande ord. Min fru har möjliggjort att jag har kunnat förbereda mig på bästa sätt, genom att hon, utan invändningar, tagit ett än större ansvar för hus och hem. Mina vänner har lyssnat på mina planer och drömmar, ringt, mailat och messat före, under och efter tävlingen. Grymt viktigt. Ett tag trodde jag att mobiltelefonen skulle smälta. Gisela sade under natten, att jag fått massor med mess men att hon inte hunnit, orkat läsa eller besvara dem. Jag hann läsa en hel del när jag låg på rygg i tältet för en snabbgnugg, av Gisela, på benen. Jag tänkte besvara några, men då röt Gisela till och sa: ”Släpp det där nu och fokusera på tävlingen!”

Tack ska Ni ha allihop för att Ni möjliggjorde för mig att passera mållinjen i Neulengbach i juni 2009.

Gisela, du kan sova nu! Vi gjorde det!

Kämpa!

Stefan