Först skulle vi springa, sedan skulle vi inte springa och sedan sprang vi och jag ångrar inte ett steg. Vi hade anmält oss tidigt till Ultran, men fick sedan för oss att vi skulle springa sextimmars i Mellsta, men den blev inställd.

Vaknade tidigt på lördag morgon och regnet öste ner utanför sovrummet. Tjoho! Jag hade dock kontrollerat med SMHI kvällen innan och visste (trodde när det gäller prognoser) att regnet skulle upphöra under förmiddagen för att övergå i lite mer humana förutsättningar. Vi var lite sena till Lidingö, där vi först skulle hämta ut nummerlapp, fyra säkerhetsnålar och ett chip. Starten skulle vara kl 09.00. Lite småkyligt i luften, men uppehåll och innan start träffade jag Roger, en kille från lägret med Jonas Colting, under juni 2008. Strax därefter träffade jag även Jonas, som ropade, idag ska vi Kämpa, och så skrattade han lite. Jonas hade siktet inställt på seger, han slutade 4:a.

Mitt mål för dagen var att springa 50 km i en respektabel takt, avsedd för Österrike, utan att bli trött, utan att få ont. Delmål 2 var att få Gisse att känna att det är möjligt att springa så långt utan att vilja bryta lite då och då, samt att undvika att förstöra söndagens träning. Planen var att mala på i ett 6.30-tempo på de plana delarna och att gå alla backar. Vi skulle möta på Abborrbacken, första gången, redan efter ca 5,5 km. I det sällskap av löpare vi hade runt oss, så gick alla, utom en. Jag frågade honom varför han sprang och han svarade att det känns bättre för rytmen. Efter 9 km dök vår privata hejaklack upp för första gången, Jennifer (kollega till mig, f.d. student på en uppdragskurs) och hennes tvillingar Kalle och Rickard). De bor på ön, bara ett par minuter från Lidingövallen och efter målgång skulle vi hem till dem. Nu befann vi oss på en sträckning som inte är den samma som Lidingöloppets. Vi skulle nu komma att springa hela den södra sidan av ön med utsikt ut över vattnet där det samtidigt pågick seglartävlingar, Lidingö Runt. Vätskekontrollerna kom tätt, precis som räkningarna. Det varierade mellan 3,5-5 km mellan varje vätskekontroll och det är världsklass. Så är det också Nordens största Ultralopp (ca 350 st. löpare). Borden innehöll grymt mycket och bra saker att välja på. Vi tuffade på och efter ett tag så kom vi åter in på Lidingöloppets bana för att runda Kyrkviken, ca 200 m från målet. Återigen dök vår tappra hejaklack upp med hejarop. Nu hade vi avverkat ca 26 km och den första tendensen till lite mulenhet hos Gisse kunde skönjas. Vi var nu inne på timme 4, vi passerade halva efter 3.03. Det är nu som jag och Gisse hamnar i en diskussion om syftet och nöjet med den här typen av tävlingar. Vi följde nu vattnet österut och vid vägövergången (ca 10 km in på Lidingöloppet) så svängde vi inte vänster utan fortsatte rakt på. Vinden låg nu på i rygg och det var nu en sådan där skön löpning, när det bara rullar på. Jag kände dock ett tryck från magen och började fingra på mitt medtagna toapapper. När vi kom längst ut på udden (tror det var vid Rönneberga) så dök bajamajan upp, tjoho! Först jag och sedan Gisse. På lättare ben fortsatte vi nu väster ut i riktning Lidingöloppets bana. Vi skulle komma på ungefär efter halva Lidingöloppet. Nu var det endast kända marker, hela vägen hem. Gisse hade återfått krafterna och motiven till att hålla på med det vi håller på med. Under hela loppet hade vi haft sällskap av samma personer, ibland låg vi före och ibland låg vi efter. Ungefär vi 44 km såg vi hejaklacken igen. Nu var det Abborrbacken för andra gången. Jag sprang den. Jag var så pigg i benen och i kroppen att jag kände att jag uppnått det mål jag hade med dagens tävling, även Gisse var vid gott mod. Vid golfbanan (2 km före målet på Lidingöloppet) dök vår tappra hejaklack upp igen. Kanske ska bjuda med dem till Österrike. Backen efter golfbanan är elak, jag sprang den och högst upp passerade jag en av de män som vi haft sällskap med under nästan hela loppet. Nu gick han, och när jag passerade kunde jag inte låta bli att ropa: ”Den som spar han har!” Han skrattade och jag stannade till och vi surrade lite till dess Gisse kom ikapp. Han hade fått problem med magen. Det kostar på att springa alla backar på Lidingö Ultra. Den är så grymt kuperad. Det var en backe vi passerade som inte är med på Lidingöloppet som var så brant att vi alla som gick där skrattade. Det fanns en ledstång till hjälp.

Väl uppe på toppen av den sista backen kunde vi nu vädra målluft. Jag berömde Gisse som sprungit hela loppet, utom backarna som vi bestämt oss för att gå. Vi hade 3.13 på andra halvan och i den tiden ingår två grundliga besök på loppets bajamajor. Så vill jag springa dubbeln i Österrike. Gisse fräste dock lite när jag berömde henne. Det var trots allt ca 2 km kvar. Nere vid Grönsta Gärde dök vår hejaklack upp för sista gången och grabbarna hoppade och tjoade. När Gisse såg Lidingövallen så sprack hon upp i ett leende, nu kunde vi prata om allt det braiga! Vi gick in på 6.16, snittfart 7.30/km.

Jag hade inte ont någonstans, var inte trött någonstans, utan bara fylld av eufori. Om jag håller detta tempo i Österrike, gör jag en dubbelmara på 10 tim. Mer bråttom än så har jag inte. Efter målgång joggade jag till bilen för att hämta snus. Jag joggade tillbaka och skuttade över avspärrningarna. Jaaaa! Så vill jag känna mig!

Lidingö Ultra är en tävling jag kommer att lägga in som ett årligt återkommande nöje. Grymt arrangemang.

I morgon blir det cykel!

Kämpa!

Stefan