Tillbaka till munkarnas vandringsstig kring trakterna av Laxå och Olshammar. Starten går vid kl 11.00 vid Olshammar. I år var det tre lagkamrater från Team Ultra Triathlon, tre från IFK Enskede och två från Team Bomull. Team Ultra – jag, Petri och Gisse. IFK Enskede – jag, Pälle och en jag inte känner. Team Bomull – jag och Gisse.
Inför start såg det upplagt ut för ett kanonrace. Gisse låg i gräset och mådde illa efter bussresan från Laxå till starten. Petri var riktigt osäker på hur det skulle gå i ett skogsrace. Dessutom hade han cyklat från Skövde till starten (80 km). Något annat hade ju förvånat. Pälle pratade om tider runt 3.45. Det innebar att han skulle vara hemma i Stockholm (om han körde direkt efter målgång) innan jag och Gisse hasade oss över mållinjen.
Solen ske, runt + 20 och livet lekte. Jag hade varnat Gisse för starten. En funktionär upplyste oss om att cyklisterna framför oss visar väg i början sedan skulle vi få springa så fort vi ville. Vi såg cyklisterna under någon minut sedan var de borta. Men vi var inte sist, men Gisse undrade hur fort de springer där framme. Riktigt fort sa jag. Den första milen är hyggligt kuperad, så det blev några backar där vi gick. Skogen och banan är i övrigt mycket trevlig. Vi hade alla fått en orienteringspinne att stoppa i ett hål i en låda för att få miltider, maratontid och sluttid. Vi passerade första milen efter 73 minuter. Det är ok med tanke på den kuperade terrängen. Humöret på topp. 20 km passerade vi efter ca 2.21 och vi var nöjda. Vi hade även passerat vätskekontroll 1 efter ca 14 km. Det är för dåligt med sådana, endast två st., nästa kommer efter 34 km. Jag hade två flaskor med 9 dl Vitargo i båda och det räcker inte. Nu kom den känsliga milen. Jag hade bestämt att Gisse skulle få dra hela tiden då det visat sig att hon springer snabbare då. Strax efter 25 km hörde jag henne för första gången uttrycka något som inte var fyllt av glädje. Efter ca 28 km gick Gisse sol i moln och loppet skulle nu komma att bli en liten pina. Jag kan svära på att sträckan mellan 20 och 30 km var längre än 10 km. Det bekräftades också vid målgången där det hade diskuterats. Gisse ansåg att det inte var kul längre. Äntligen dök 30 km upp och den milen (långa milen) tog ca 79 minL. Nu var det 4 km till vätskekontrollen. För Gisse var det ett sommarlov dit. Väl framme så gick hennes humör upp, för en kort stund. Jag själv började också känna mig lite sliten. När tempot minskar blir det ett annorlunda steg, ungefär som mitt steg under sista varvet på IronmanJ. NU gällde det att hålla Gisses humör uppe till 40 km, sedan är vi ju nästan hemmaJ. När vi kom till 40 km så brast hon ut i glädjerop. Sista biten in var en glad resa. Jag manade på henne att vi skulle försöka klara oss under 5.30. När vi hade sista kroken på ca 400 m kvar så var jag tvungen att avvika från banan för att hämta snus i min bil. Jag hade tappat en dosa under loppet. Jag snusar inte under loppet, men som belöning vill jag ha det vill målgång, så ock Gisse. Jag upptäckte i sista sekund att vi höll på missa 5.30. Jag skrek åt henne att springa, jag älgade på efter med dosan i ena handen och camelbacken i den andra. Vi gick in på 5.28-5.29 någonstansJ.
Nu var Gisse trött och det var jag också. Vid mål stod Malin som upplyste oss om att Petri bara var ca 20 min före oss. Jag frågade Petri när han kom från duschen, vad som hänt. Han hade sprungit fel någonstans och så tillade han att detta ”var det jävligaste han gjort!”. Ja, terränglopp är något speciellt. Det är inte som att springa ett maraton på asfalt. Det suger betydligt mycket mer muskelkraft, dessutom är det en teknik att dansa över ett par miljoner rötter och småstenar under 44 km. Trötta och nöjda tog jag och Gisse vårt pris, en snus. Pälle satt väl redan hemma och tittade på någon eftermiddagsmatch i fotboll.
Kämpa! Det gjorde vi!
Stefan
