Vilken lördag! Solen sken från en aldrig så blå och vacker himmel. Timmar av smärta jag sällan upplevt. Ja, det var kontrasternas lördag, sextimmars i Tibro på en bana som mätte 870 m. Egentligen började allt på fredagen (eller kanske på mån-tis då jag var magsjuk). Jag bestämde mig för att ta lite massage hemma hos vår (Huddinge IK:s) sjukgymnast Kicki. Jag hade några timmar innan fått varningens ord från Kari, som sagt att endast försiktig massage så kort in på ett lopp. Kicki var rätt försiktig. Några armbågar i rumpan gjorde dock ont och skulle komma att göra ännu ondare på lördagen.

Lördag morgon och kl är strax efter 04.20 och det är uppstigning. Jag hämtade Gisse kl 04.45. Via bankomaten så började den 34 mil långa resan. Det var så klart väldigt lugnt i trafiken så milen försvann rätt fort. Vi var i Tibro kl 08.15, drygt tre timmar efter start hemifrån. Vi valde att fälla baksätena i Volvon och lade oss att sova ca 20 min. Ute var det nu relativt behagligt, starten gick kl 10 och solen sken. Jag hade ett mål med dagens tävling, försöka springa längre än 50 km, vilket är det längsta jag sprungit tidigare. Första timmen hängde jag på en tjej som hade en Perre-klocka (Garmin) med GPS. Km-tiderna gick på ca 5.30-5.50 och det kändes ok. Jag låg på låga 140 i puls. Efter ca en tim började benen kännas hårda och ömma. Rumpan där Kicki kört ner sina armbågar kändes. Jag tog en pinkpaus och tappade min farthållare. Efter ca 1.30 började smärtan alltmer att bli påtaglig. Jag hade nu sänkt tempot till ca 6 min/km. Jag passade även på att söka upp toaletten då jag hade en stor klump att göra mig av med. Nu började de två värsta timmarna under hela loppet, mellan 1.45-3.45. Jag varvade Gisse efter ca 1.30 skulle jag tippa. Hon hade hållit en fantastisk fart. Jag beklagade mig lite för henne, men hon kände sig fräsch. Jag tänkte, ok, nu ska läromästaren njuta sitt första nederlag mot lärjungen. Inget konstigt med det utan tvärtom, en fullt naturlig utveckling vilken också bör vara varje läromästares dröm och mål med sitt uppdrag. Jag funderade på rubriken till denna berättelse. Lärjungen pulveriserade läromästaren! Efter tre timmar frågade jag Malin (Petris fru) hur långt jag sprungit. Jag hade passerat lite drygt tre mil. Det kändes ok, men smärtan var nu så besvärande att jag även pep för Malin. Vad svarade Malin? "Det ska det göra, det gör det på alla!" Efter ytterligare någon halvtimme när jag återigen kom ikapp Gisse (för tredje gången) så frågade jag henne om hon kunde massera mig under höger hålfot. Den smärtade och drog ihop sig så att jag haltsprang. När jag låg på gräset så fick Gisse tag i en annan deltagare som satt och masserade sig själv. Han var massör. Han hjälpte mig och förklarade att det är vaden och neråt som gör att hålfoten drar ihop sig. Aha, mina stränga tåhävningar, under veckan, för att bli av med hälsinneinflammationen gav nu svar på tal. Han masserade och allt släppte, han räddade min dag. Jag fick igång benen och jag kunde springa hyggligt normalt igen. Jag och Gisse bestämde nu att jag skulle springa själv ca 2 varv till dess jag kom ikapp henne igen och sedan gick vi ca 1 varv ihop. Gisse hade det nu lite tungt. Jag passerade maran efter ca 4.24 (Gisse ca 20 min senare). Nu började mina ben komma tillbaka och smärtan började klinga av. Jag funderade under några varv på om jag skulle klara 55 km. Gisse hade 50 km inom räckhåll, men var lite för sliten för att övertygas. Jag ville inte pressa henne. När vi passerade varvningen för sista gången 5.57,02 sprang jag fram till skärmen och tittade hur långt jag sprungit, 54 389 m. Det saknades alltså 611 m för att komma upp i 55 km. Jag insåg att jag inte skulle hinna och sa det. Malin, Petris dotter Johanna och Gisse samt några funktionärer, utbrast jodå, försök! Nu hade klockan tickat vidare och det var väl ca 2.40 kvar innan tiden var ute. Det innebar att jag var tvungen att hålla ett 4.20-tempo/km för att klara det. Jag har sprungit i 6 timmar och ska nu spurta i 600 m. Jag vrålade rakt ut, då jag visste att det skulle göra ont och ändå kanske misslyckas. Jag sprang för allt vad kroppen tålde. När skottet ljöd stannade jag och väntade på mannen med avståndshjulet. Jag stod på min plats och väntade samt bad om att detta skulle räcka. Jag visste att grusvägen bara 10 m framför mig var 140 m lång, sedan var det målrakan som var ungefär lika lång. Det här blir på håret. När hjulet nådde mig hörde jag de underbara siffrorna 6, 2, 1, alltså 621 m! Jag hade ett överskott på 10 m. Totalt blev det 55 010 m. Jag kollade pulsklockan. Den visade en maxpuls på 192 slag under spurten. Osedvanligt hög maxpuls med tanke på min ålder. Gisse kom 49 195 m vill jag minnas. Det saknades ett ynka varv.

Petri nådde ca 66 km (lite drygt tror jag). Den som vann kom upp i drygt 75 km tror jag. Den kvinnliga segraren i 65 km.

Tack Tibro, sedan for vi hem efter att ha ätit och vi nådde våra bostäder kl 23 ungefär.

Kämpa!